Elin

Idag är det 7 månader sen Christoffer Bergelin gick bort.
Idag blir Ella 7 månader.

Jag såg att jag har inte skrivit exakt hur mina känslor var den där fredagen för 7 månader sen, den 21 november 2008.
Därför tänkte jag göra det nu.

När jag vaknade på morgonen visste jag att det skulle bli en dag att minnas, jag kände att något skulle hända.
Jag tog på mig extra fina kläder för att minnas denna dag som vacker.

Jag tog mig till skolan i tystnad, hade mycket att tänka på. Jag vet inte vad, men jag kunde lixom inte konsentrera mig på vad folk sa omkring mig. Dagen började med naturkunskapslektion. Vi satt i mediasalen och skrev på någon inlämning som skulle in samma dag. Jag minns vart jag satt, vid bordet längst in till vänster, stolen närmast fönstret och gången. Jag satt själv, jessica satt mittemot mig och agnes, micke och malin bredvid mig. Det vibrerade i min ficka, jag hade fått ett sms. Såg att det var från Christoffer och blev överlycklig! Jag visste att han inte hade varit helt okej på senaste tiden. Han bodde ju i skåne, och jag i stockholm så det var inte helt lätt att få reda på hur han mådde. Men jag började ana att allt inte var som det skulle, han hörde aldrig av sig och var aldrig inne på msn längre. Så jag tog kontakt med några av hans vänner på facebook som berättade i korthet hur det var med honom och vad som hade hänt. Så när jag äntligen fick ett sms den där dagen trodde jag att allt var bra, att han äntligen hade blivit frisk och skulle berätta att han var okej igen.
 
I smset stod det "Nu är det över för Christoffer, han tog sitt sista andetag i morse :/ /fam Bergelin". Hela världen stannade upp, detta kunde inte hända. Agnes såg att allt inte var okej, så hon frågade hur det var. Då brast det, jag grätt inombords men kunde inte släppa ut det och jag kunde verkligen inte prata. jag gav henne telefonen så hon fick läsa själv, hon och malin höll om mig. Dom sa inget, utan bara fanns där. Det älskar jag er verkligen för idag.
Jag satt bara och stirrade på skärmen på datorn resten av lektionen, kunde verkligen inte koncentrera mig och inte tänka på något annat. Han är död, han finns inte mer. Inga fler långa sms om livets frågor och problem, aldrig mer sena nätter framför datorn med samtal om kärlek och killar/tjejer. Aldrig mer.

När lektionen äntligen var slut gick jag ut. La mina saker i skåpet och väntade tills alla skulle blir klara så det bara var vi kvar, så jag kunde gråta. Och när jag väl började kunde jag inte sluta, hela dagen blev suddig tills vi hade datakunskap. Vi hade powerpoint-redovisning kommer jag ihåg. Så malin som egentligen är i den andra gruppen var med och tittade, vilket var väldigt tur.

För där fick jag nämligen ett till sms, eller det var snarare ett mms. Där fick jag se en bild på en nyfödd flicka. Min systerdotter och gudbarn Ella hade födds. Samma dag som Berge dog. Helt ofattbart, jag hade verkligen inte föreställt mig det. Ellas födelsedag skulle bli lycklig och då skulle inte några tårar fällas, endast glädjetårar i så fall. Men så vart det inte. Hela dagen efter att jag fått veta att Christoffer nu lämnat jorden tänkte jag "bara inte Ella födds nu, bara inte Ella födds nu..." Jag ville inte att det skulle bli samma dag, jag ville verkligen inte. Det är jobbigt. Jag vill att dom ska varsin dag så man kan vara glad och ledsen försig, inte på samma dag. Självklart är det helt underbart att Ella äntligen kom till världen, hon var verkligen efterlängtad. Men att det skulle delas med sorg hade jag inte förberett mig på.

Vi slutade och alla gick hem. Malin och Agnes följde med mig hem för att senare på kvällen, den 21 november, hade min kusin sin 18-års fest och vi var bjudna. På bussen hem var det ganska tyst, iallafall från min sida. Jag pratade, men inom mig gick hela världen i slowmotion. En konstig känsla. När vi kom hem åt vi och gjorde oss i ordning. Festen var väldigt rolig, men det var svårt att skratta.

MIn syn på livet har förändrats sen denna dag. Christoffer var en kille som alltid var glad och klagade aldrig fast han hade jätte ont. Jag vill bli som honom, han är min idol. Han var en ängel redan när han föddes, nu ville bara himlen ha honom tillbaka.

Jag vill bara säga tack till Agnes och Malin, om ni inte hade funnits där den här dagen hade jag aldrig orkat gå på festen och missat min kusin 18-års fest. Jag hade inte kunnat le för att Ella föddes, och jag hade verkligen inte kunnat skratta idag.

14 dagar senare kom Johan in i mitt liv. Om det inte hade hänt hade jag aldrig kunna gå vidare. Visst händer det att jag gråter på kvällarna, men det är oftare att jag ler för att jag tänker tillbaka på dagen som varit och på alla minnen som jag får uppleva.

Mina systrar, Ella och Filippa, jag älskar er.